Att kroka en sickel

En sickel är ett ädelt verktyg för att åstadkomma en mikroskopiskt slät och len träyta, vilket dessutom fungerar utmärkt även på härdad epoxy.

Min morfar har berättat att han som ung snickare under vintersäsongerna ofta hade till uppgift att hand-sickla parkettgolven i finrummen på de gårdar som hade råd med sådana. Att slipa ett parkettgolv med sandpapper ansågs inte hantverksmässigt, sickling skulle det vara.

Ett sandpapper åstadkommer nämligen repor i materialet man slipar. Även efter ett mycket fint sandpapper blir det repor, men så små att de knappast känns eller syns.
Snickeri-puritaner hävdar att sandpapper dödar en träyta och menar att sickling är den enda ståndsmässiga metoden för att få ett riktigt fint resultat. Även om en byggare av stripkajaker kanske inte alltid är i behov av eller har intresse för sådant finlir så är sickeln ett mycket effektivt och användbart verktyg i sammanhanget.
Dessutom är fördelen att den inte sätter igen på samma sätt som ett sandpapper gör när man avverkar epoxy, eller fernissa som i morfars fall.

En hyvel är också ett bra verktyg som även den ger en yta utan sandpapprets repor.
Nackdelen med en hyvel kan i vissa fall vara att den hugger i träets struktur och slår ur flisor som kan vara omöjliga att reparera på ett bra sätt. Hur stor risken för detta är beror på träets beskaffenhet, hyvelns inställning och framför allt hur vass den är. I samband med strip-bygge där fiberriktningen varierar över ytan, från en ribba till en annan, kan det vara svårt att hyvla med gott resultat.
Dessutom åstadkommer en hyvel med sitt raka skär en plan yta över hela hyvelstålets bredd, så när den används för att skapa en rundad form som ett kajakskrov kommer ytan aldrig att bli helt rund med enbart en hyvel som verktyg, utan istället bestå av ett antal fasetter i och med att det oundvikligen uppstår åsar i hyvlingsriktningen som måste jämnas av på något sätt, företrädesvis med sandpapper eller sickel. Men på raka ytor är en vass hyvel ofta det enda verktyg man behöver.

Summan av kardemumman är att sickeln är ett så gott som oumbärligt verktyg för kajakbyggaren.

Men många byggare kommer förmodligen inte från en snickeribakgrund utan snarare från kajakhållet, och har därför antagligen ingen direkt kunskap om sickelns hemligheter. Om det inte vore för morfar hade jag själv inte kommit i kontakt med sicklar innan jag började bygga min första kajak. Förutom under någon träslöjdslektion i mellanstadiet, men då fick man ju inte lära sig särskilt mycket matnyttigt.

Härnedan går jag därför igenom grunden i hur sickeln fungerar, lite om hur den används och hur den bör skärpas. Kom ihåg att jag absolut inte är nån expert på det här, jag vill bara dela med mig av det lilla jag tror mig kunna till dem som eventuellt vet ännu mindre. Så blir jag motsagd av en finsnickare kommer jag att lägga mig platt, men hoppas ändå att informationen på denna sida skall vara rimligt användbar.

Hur fungerar en sickel?

Sickeln är en vass och hård plåtbit vars kant man drar över träet för att ”skrapa” ytan slät och jämn, i princip har den alltså samma syfte som ett sandpapper. Fördelen med sickeln är som redan sagts i inledningen att den inte repar ytan som ett sandpapper gör, utan ”hyvlar” fram en helt slät och i finsmakarens ögon mer levande yta.

En egenskap hos sickeln som är lätt att missa är hur dess egg bör se ut och hur man åstadkommer denna.

Sickeln kan vara en enkel plåtbit med raka skarpa kanter som används för att skrapa bort material, vilket kan vara ändamålsenligt i vissa sammanhang när det gäller att åstadkomma riktigt fina ytor.

Men detta är inte alltid (oftast inte) det bästa sättet att använda sickeln. Dels avverkar den inte särskilt mycket material på detta vis, dels behöver man trycka ganska hårt för att den ska avverka något material över huvud taget. Särskilt när man använder den på mjukare träslag riskerar detta hårda tryck att mer eller mindre krossa träfibrerna med en inte optimal yta som följd.

Det signifikanta för en ”riktig” sickel är istället att kanten är formad till en liten ”krok”, vilken bildar en vinklad egg som skär av materialet likt en hyvel. Sicklingen resulterar då i tunna spånor, inte i sågspån eller slipdamm.

Observera att kroken på mina tecknade bilder är väsentligt större än vad den ska vara i verkligheten, men för att principen ska synas i figurerna var jag tvungen att överdriva lite.

I jämförelse med en hyvel kan sickeln visserligen inte avverka lika mycket material lika snabbt, men å andra sidan kommer den inte att orsaka flisor genom att hugga i materialet så som en hyvel riskerar att göra, se bilden till vänster.

Detta beror främst på att utformningen av sickelns krokade egg gör att man arbetar i en mindre riskabel vinkel i förhållande till träytan och såklart minskar risken också i och med att man inte avverkar ett lika tjockt spån i varje drag som man gör med en hyvel.

Det finns sicklar i en rad olika storlekar och geometrier för att man ska kunna välja den sickel som stämmer bäst överens med formen på den yta man sicklar, bilden till höger visar ett urval.

För de flesta konvexa ytor fungerar det gott och väl med en rak rektangulär sickel, men för konkava ytor behövs det några olika att välja bland.

Det finns också ”sicklings-hyvlar” att köpa, med ett litet sicklings-stål infäst i en för ändamålet speciellt utformad hyvel. Vinkeln är anpassad för sickling, så bladet lutar framåt istället för bakåt som i en vanlig hyvel.

Fördelen med detta verktyg jämfört med en handhållen sickel är att man får lite mer kraft och kontroll, den skapar automatiskt den lätta böjning av sickelbladet som man annars måste skapa med handkraft. Å andra sidan kan detta ibland upplevas som en begränsning under arbetet, så sicklings-hyveln är inte lämplig för alla uppgifter.

Jag har inte provat denna hyvel i kajak-sammanhang. Tror inte att den är särskilt användbar för själva skrovet, i och med dess stora välvda ytor är det nog lättare att följa formen med en handhållen sickel. Men för detaljarbeten kan den nog komma i bruk även i kajakbyggnationen.

Hur använder man en sickel?

Normalt böjer man sickeln en aning så att endast mittpartiet kommer i kontakt med materialet, vilket antyds på bilden till höger av den röda bågen.

Notera att dessa bilder endast visar principen. För att få in en kamera i sammanhanget var jag tvungen att anpassa greppet på sickeln lite, vilket gör att det inte ser helt naturligt ut. Ska försöka ta nya bilder nåndag…

Det rekommenderas ibland att man alltid skall dra sickeln mot sig, så som anges av pilen på bilden till höger, men aldrig arbeta genom att trycka den från sig.

För egen del tycker jag att det även fungerar bra att föra sickeln från sig, det beror på hur man står i förhållande till den yta man bearbetar.

Sickeln skall vara konvex i arbetsriktningen, så arbetar man från sig böjer man sickeln något åt andra hållet, se röda linjen på bilden till vänster.

Vad gäller olika grepp och riktningar när man jobbar med sickeln är jag alltså inte så nogräknad. Använd det sätt som passar bäst så länge sickeln kan kontrolleras till att göra ett bra jobb. Vad som passar bäst beror på situationen:
Har man ett mindre och mer hanterbart arbetsstycke kan man spänna upp det så att det går att arbeta optimalt hela tiden. En så stor kreation som en kajak däremot ligger där den ligger och man får kröka rygg så gott det går för att komma åt på alla ställen, och då kan det behövas lite olika grepp och riktningar för att få till det överhuvudtaget.
Det viktigaste tycker jag är att man tydligt ser ytan som sickeln bearbetar och har god kontroll över sickeln, vilket ibland bäst uppnås genom att dra sickeln, ibland genom att trycka den.

Till höger visas ytterligare ett annat sätt att jobba med sickeln, där den dras i en lägre vinkel med vänsterhanden och pressas ner mot materialet med högerhandens tumme. Här erhålls ingen direkt böj på sickeln men dock ett högre tryck just där tummen pressar vilket ger ungefär motsvarande effekt.
En variant av detta är att lägga händerna på varandra och dra sickeln med den undre handen samtidigt som den övre handens fingrar pressar ner skär-kanten på sickeln. Bild saknas tyvärr på detta alternativ.

Jag har noterat att när eggen börjar slitas och bita dåligt med sickeln i en mer upprätt position, som i de första två bilderna ovan, verkar det finnas en ”reservtank” om man lägger ner sickeln till en flackare vinkel som i närmaste bilden ovan. Den skär bra en stund till om man lägger den ner, förmodligen beroende på att krok-eggen slitits och/eller kollapsat till en ny vinkel som skär bättre ur det läge som en flackare sickel ger.

Fritt fram att experimentera med olika sicklingsmetoder som sagt, försök hitta den bästa utifrån sickelns och materialets beskaffenhet.

Var försiktig med sickelns hörn. Om man kommer i fel vinkel mot underlaget är risken att ett hörn gräver ner sig och orsakar en ful repa i träet.

Om man, som i normalfallet, arbetar med sickeln böjd är denna risk liten eftersom hörnen då inte har kontakt med underlaget och man får en viss marginal innan de ställer till med något.

Jag har dock aldrig upplevt detta som ett reellt problem så länge man arbetar lugnt och metodiskt med bra kontroll, men skulle man känna sig orolig för hörnen skulle en idé kunna vara att man rundar hörnen på sickeln för att ytterligare minska risken.

Ett tillfälle när hörnen gärna ställer till problem är när man ska sickla där det är trångt, exempelvis precis intill sittbrunns-sargen på en kajak. Då kan det, beroende på vilken riktning man vill sickla i, bli svårt att använda mitten av sickeln så som visats på bilderna ovan. Man måste kanske istället använda den del av sickeln som är närmast hörnet för att komma åt, och då är det vassa hörnet farligt nära att göra fula repor i materialet. Situationen underlättas inte av att det ofta är svårt att se vad man gör eftersom sikten är skymd från ett eller flera håll.

Hur skärper man en sickel på ”fel” sätt?

Med ”fel” sätt menar jag då att man gör det enkelt för sig och struntar i kroken. Detta kan mycket väl fungera ibland och är väl därmed inte alls fel, men det är inte riktigt så sickeln egentligen är tänkt att fungera.
Vem som nu bestämmer hur det egentligen är tänkt…

Gör så här för att ”ful-skärpa” en sickel:
Dra några tag med en skärpfil längs med kanten på sickeln, svårare än så är det inte.

Jag gör vanligtvis detta på fri hand. Eftersom poängen är att själva skärpningen skall gå snabbt, även om den inte blir optimal, vill jag inte ödsla tid på att gå iväg och spänna fast sickeln, i så fall kunde jag lika gärna passat på att kroka den medan jag ändå håller på.

Lägg filen på längden så att den verkar över hela sickelns längd, så är du säker på att kanten blir rak. Stötta med högerhandens fingrar på undersidan av sickeln så att du får kontroll över att den hålls i rät vinkel mot sickelns flatsida. Med okontrollerad filning, exempelvis på grund av att filen roterar runt sin längdaxel under/mellan dragen, kommer du att runda kanten istället för att skapa skarpa hörn.

Några ytterligare kommentarer:

Jag har fått rimligt god verkan på epoxy också av en sådan här ”felaktig” sickel. Även om den inte är lika effektiv som en ”korrekt” skärpt sickel med krok så gör den jobbet, och fördelen är att det går snabbare att skärpa den om man struntar i krokningen, så totalt sett skulle detta kanske ändå vara mest tidseffektivt.

Dock är jag tveksam till en okrokad sickel när det gäller att effektivt avverka lite större mängder material. Jämförde idag effekten av en rak och en okrokad sickel när jag jämnade till ett epoxylager på Black Pearl. Den krokade biter betydligt bättre. Tog tid och konstaterade att om jag krokat alla fyra eggar på sickeln så höll den för cirka 20 minuters användning innan alla eggar var slutkörda. Sedan tog det 3-4 minuter att fila, bryna och kroka eggarna. Även om detta inte ger något konkret bevis för att en krokad sickel är effektivare totalt sett så är min känslomässiga övertygelse efter detta ändå att det inte finns någon anledning att inte kroka sickeln av effektivitetsskäl.

Med allt detta sagt så upplever jag att åtminstone i epoxy så skär faktiskt i viss mån även en ”felaktigt” skärpt sickel utan krok. Är inte klar över hur detta kommer sig, men det skulle kunna bero på att filen skapar en råegg som fungerar som en krok. Att avverka material med en ojämn råegg som filats fram borde inte ge en helt slät yta, men faktiskt så har jag inte upplevt att resultatet blir dåligt.

Däremot tror jag, men har inte utvärderat detta närmare, att om man skall bearbeta en träyta istället för en epoxy-yta så är en krokad egg alltid att föredra så länge det inte är fråga om riktigt finlir, framför allt om det gäller ett mjukare träslag. Ett material med fiberriktning och andra levande egenskaper bedömer jag tjänar på att bearbetas med en egg som faktiskt skär snarare än skrapar för att få bästa resultat.

Hur skärper man en sickel på ”rätt” sätt?

Att kalla detta för ”rätt” sätt är väl att provocera lite, vad som helst som fungerar är väl rätt. Men det är åtminstone det traditionella sättet att skapa en bra egg på en sickel.

Att skapa en krokad egg på en sickel handlar om två saker:

I första steget gäller det att få kanterna helt raka och fria från ojämnheter och repor. Annars kommer eggen i slutänden inte att bli lika vass, och en repig sickel kommer att skapa en repig yta. Detta inleds med en fil (1a) och avslutas med ett bryne (1b).

I andra steget formar man kroken som ger sickeln dess skärande egenskap (2).

Här följer en beskrivning av arbetsgången för detta:

1a – Fila kanterna

Filningen syftar till att ge sickeln helt raka kanter. Detta moment kan hoppas över om kanterna inte slitits eller deformerats sedan förra skärpningen.

Spänn helst fast sickeln.

Det går inte att hålla den helt stadigt med bara handen vilket leder till att resultatet av filningen inte blir rakt och jämnt.

Dessutom är det risk att man skär sig på sickeln. Det brukar visserligen inte bli särskilt djupa sår eftersom sickelns egg inte når så djupt, men det är ändå onödigt att dratta blodfläckar på sitt precisionsarbete.

Så här gör du:

Använd en fintandad skärpfil och dra några tag över kanten tills den är helt rak och i 90 graders vinkel mot flatsidan. Anbringa filen på längden över hela sickelns kant så blir den med säkerhet rak.

Stötta filen med fingrarna mot sickelns flatsida för att få bättre kontroll över vinkeln genom hela fildraget.
Håll ett jämnt tryck över hela sickelns längd.

Man kan färga in kanten på sickeln med en svart tuschpenna, så länge det finns svarta partier kvar har man inte fått bort alla ojämnheter. Men det torde inte vara nödvändigt på en rak sickel, eftersom filen är rak kommer den att ge en rak kant och man ser på filspåren om man kommit till botten av eventuella gropar kanten.

Normalt, på en rak rektangulär sickel, skärper man bara de båda långa kanterna, men det finns inget som hindrar att man även skärper kortsidorna om man har behov av att använda dessa.

1b – Slipa kanterna med ett bryne

Slipningen syftar
dels till att ta bort märkena efter filen så att kanterna är helt släta, eftersom filmärkena annars kan ge repor i materialet man sicklar,
dels till att slipa bort resterna av den gamla kroken och åstadkomma ett skarpt 90-graders hörn som utgångsläge för att i nästa steg forma kroken.

Således bör man, även om man med hänsyn till att sickeln är i så gott skick att filning inte bedömts nödvändig, ändå genomföra slipningen så gott som varje gång sickeln ska krokas, så att krokarna som formas i nästa steg har en skarp kant att utgå från.
Krokarnas egg har ju slitits på grund av sickelns användning, det är därför den behöver skärpas. Att då bara bocka ut en ny krok av den gamla slitna, ojämna, slöa och kroken gör inte automatiskt att den nya eggen blir slät, jämn och vass.

Sanningen att sägandes har jag dock faktiskt provat att hoppa över slipningen helt och bara tagit ett par lätta drag med filen och sedan gå direkt till att forma krokarna. För grov-avverkning av epoxy har det givit ett tillfredsställande resultat, på trä har jag inte provat och är mer tveksam. Dock blir eggen gradvis sämre för varje krokning man gör utan att först bryna kanterna.

Nåväl, så här gör man:

Börja med att slipa båda långsides-kanterna på ett mediumbryne. Var noga med att hålla sickeln vinkelrät mot brynet så att kant-ytan blir 90 grader i förhållande till sickelns flatsida. Styr upp vinkeln genom att anordna ett enkelt stöd, exempelvis en brädbit av lämplig tjocklek under sickeln medan brynet vilar på bordet.

Använd gärna sidan på brynet för att inte slita på dess plana yta, annars bildas spår som gör brynet ojämnt att slipa annat på, åtminstone om det är en vatten-sten som slits lättare än ett oljebryne.

Lägg därefter sickelns flatsidor mot brynet och slipa bort resterna av den gamla kroken på alla fyra långsideskanter.

Byt därefter till ett finare bryne och upprepa ovanstående.

2 – Forma krokarna

Syftet med detta är att skapa en ändamålsenlig vinkel på krokarna så att sickeln kan ”hyvla” tunna spån av materialet på det sätt som är avsikten med detta verktyg.

Härvid behövs ett specialverktyg, ett sickelstål som består av en hård metallstav, ofta rund, som är hårdare än materialet i sickeln och har en fin polerad yta för att inte repa sickeln.

För krokningen måste sickeln spännas fast, annars blir det bara pannkaka av alltihop. Det krävs en del kraft för att få till krokarna och vinkeln mellan sickeln och sickelstålet är väsentlig att ha kontroll över. Och här är risken som störst att skära sig på sickeln.

Börja med några kraftiga* drag med stålet parallellt med sickelns kant, stålet hålls alltså vinkelrätt mot sickelns flatsida. (Se bilderna nedan.)

Syftet med detta är att stuka till en liten ”förkrok” som underlättar den slutliga krokningen och jag tror även att den gör kroken starkare i och med att krokens bas blir kraftigare. Känn på kanterna för att avgöra när det bildats en lagom krok.

Detta gör man på alla kanter som skall skärpas, normalt de båda långsideskanterna på en rektangulär sickel.

*Vad som menas med ”kraftiga” är svårt att beskriva. Du ska inte ta i så du kräks, men det måste såklart till en viss kraft för att kunna stuka fram kroken. Du får experimentera helt enkelt.

Det sägs att man ska olja in kanten på sickeln en pytteliten smula innan man börjar kroka. Traditionellt drar man med fingret bakom örat för att få lite fett från huden och sedan över sickelns kant, detta ska tydligen vara fullt lagom. Jag kan inte påstå att jag märkt någon skillnad på att göra detta eller inte, men så är jag ju inte någon sicklingsvirtuos heller.

Jag brukar börja med ett tag från vänster till höger, vända och gå tillbaks från höger till vänster och sedan upprepa detta tre gånger så att det alltså totalt blir sex tag med sickeljärnet för att skapa förkroken. Sedan känner jag på den således frampressade förkroken och bestämmer om det behövs fler drag.

I detta moment skall sickeljärnet hållas vinkelrät mot sickelns flatsida, syftet är att stuka lika mycket på båda kanterna. I bilden till höger lyckas jag inte riktigt med detta, får väl återigen skylla på att jag fotograferade samtidigt.

Här ser man alltså fördelen med en jigg för att få fullständig kontroll över vinklarna, se längre ner på sidan.

Resultatet av ”förkrokningen” ses på bilden till vänster. I den bästa av världar åstadkommer den lika mycket stukning på båda sidor och en plan övre kant som fortfarande är vinkelrät mot sickelns flatsida.

Krokarnas storlek är överdriven på bilden för att tydligare kunna visa den ungefärliga formen.

Slutför därefter formningen av kroken genom att vinkla sickelstålet något neråt i förhållande till sickelns kant och ta några kraftiga tag på motsvarande sätt som under förkrokningen. Se bilder nedan.

Återkommer längre ner med ett resonemang om hur mycket stålet skall vinklas.

Först lutar jag stålet några grader från mig för att forma kroken på sickelns bortre kant. Fram och tillbaks 3-4 gånger brukar räcka. Se de två bilderna nedan från olika vinklar.

Sedan lutar jag stålet några grader mot mig för att på motsvarande sätt forma kroken på sickelns närmre kant.

Ungefär så här ska det se ut när krokarna är klara, bilden till vänster.

Det mest praktiska är såklart att skärpa alla fyra eggar. När man sedan använder sickeln skiftar man egg efterhand som de slits och blir för slöa tills alla fyra eggar är förbrukade och det är dags att skärpa om sickeln.

Ofta blir eggarna inte helt identiska, eftersom krokningen är ett manuellt arbete som kräver träning blir vinkel och tryck alltid lite olika. Använd dessa naturliga skillnader för att bli bättre på att skärpa sickeln, försök kom ihåg hur du gjorde när du fick till en extra bra egg, och hur den såg ut och kändes, och lär dig av det.

Exakt vilken vinkel som är lämplig beror på vad sickeln ska användas till.

Generellt sett, ju ”finare” arbete desto mindre vinkel. För riktigt fina arbeten kan till och med 0 grader vara aktuellt, vilket innebär att du inte gör någon ytterligare vinkel alls utan nöjer dig med ”förkrokningen”, eller till och med hoppar över även den och kör med sickeln direkt efter slipningen på brynet.

10-15 grader anses som en grov krok och används främst för bortsickling av fernissa och liknande.

Så mindre än 10 grader är normalt, sedan är det upp till vilken uppgift sickeln ska utföra, tycke och smak samt egen erfarenhet som avgör. Det är bara att prova sig fram…

För att få någon uppfattning om hur mycket du ska luta sickelstålet för att få till en lagom vinkel i förhållande till det arbete du skall utföra har jag på bilden till vänster ritat in 5, 10 och 15 grader.

15 grader låter inte mycket, men det är mer än man kanske kan tro.

Det är svårt att ange någon tumregel för hur kroken ska se ut och kännas när det är lagom, det kommer med erfarenhet. En för liten krok gör att den skärande effekten blir mindre, en för stor krok håller inte lika bra eftersom den manglats ut till att bli tunnare och därmed fortare slits ner och blir slö.

Känner du dig osäker när du sicklar på om eggen blivit korrekt skärpt?
Då är den med all säkerhet inte särskilt bra!
Du märker när sickeln tar som den ska, den skivar av ett fint spån samtidigt som den gör ett lätt men distinkt och sugande motstånd när du drar den över materialet. Du känner i händerna när den biter som den ska. Har du aldrig fått den känslan har du förmodligen heller aldrig lyckats få till sickelns skärpning, fortsätt experimentera och försöka!

Om känslan är att sickeln bara glider ovanpå materialet och knappast avverkar någonting, då behöver den skärpas om.

Det finns också särskilda verktyg/jiggar för att skapa kroken, vilket kan underlätta eftersom frihandsarbetet med sickelstålet kräver en del övning. Dock fungerar jiggen inte på alla geometrier av kurvformade sicklar, så förr eller senare måste man lära sig använda ett sickelstål i alla fall.

Jag har provat en variant av krokformnings-jiigg och tycker att den underlättar. Den består av en hållare i plast som har en springa som träs över sickeln för att styra upp krokningsvinklarna. I botten på springan sitter en liten stenhård pinne som utgör själva sickelstålet som skapar kroken när man drar jiggen över sickeln. Vinkeln på denna pinne kan justeras med en ställskruv, vilket ger 100% kontroll över krokningsvinkeln.

Problemet med den här jiggen är att den är för hög för att kunna användas när sickeln är fastspänd i mitt skruvstycke, jag behöver sätta sickeln så högt att eggarna på dess nedre kant kläms sönder. Eftersom jag nu i och med kajakbyggandet återupptagit sicklandet har jag skaffat nya skyddsbackar till skruvstädet, men ännu inte kollat om de är tillräckligt skonsamma mot sickel-kroken.

Det var nog allt man behöver veta för att komma igång med sicklingsarbetet, tror jag.

Lycka till!