Lärlingstiden varvades med militärtjänstgöring eftersom andra världskriget pågick samtidigt. På den tiden cyklade han enligt egen utsago mellan de olika uppdragen med verktygslådan på pakethållaren.
När jag var liten startade han en egen byggfirma, efter att ha jobbat ett antal år som ”verkare” på ett av den tidens större lokala byggföretag.
Så långt tillbaks jag kan minnas tillbringade jag en stor del av min tid åkandes med måffarr i den lilla lastbilen mellan de olika byggena eller var med på byggplatserna när han antingen arbetade själv eller instruerade sina gubbar.
På så vis fick jag se och vara med på allt som har med byggande att göra, även om det var snickeriet som låg mig, och måffarr, varmast om hjärtat. Jag kan väl inte säga att jag fick i mig detta via modersmjölken, men i princip så snart jag slutat dricka den började jag spika.
Allt eftersom jag blev äldre fick jag hjälpa till mer och mer. I tonåren jobbade jag hos måffarr på helger och lov, och det höll i sig ända tills jag ryckte in i lumpen och så småningom flyttade till Halmstad för högskolestudier.
Man skulle väl kunna drista sig till att säga att jag blev så gott som utlärd snickare på kuppen, åtminstone vad gäller de praktiska bestyren. Däremot måste jag ju erkänna att vad gäller de mer teoretiska delarna så inskränker sig min förmåga till det jag sett och gjort men någon mer generell kunskap i dessa frågor har jag inte.
Och byggtekniken har ju utvecklats en del sedan den tiden.
Detta innebär hursomhelst att jag från tidig ålder övat mig i att jobba med olika verktyg och jag tycker mig ha fått en ganska bra känsla för detta även om jag helt saknar formell utbildning inom området. Jag blev maskiningenjör istället, till mångas förvåning eftersom de flesta nog utgick från att jag skulle hamna i byggbranschen.
En fördel med att ha ”gått som lärling” från synnerligen unga år är att jag har växt in successivt via att göra enklare saker till att få allt större egna uppgifter. Just detta att i början mest få ha gjort skitjobbet, exempelvis såga oräkneliga brädor för hand, gör att det ”sätter sig i händerna”.
Jag minns med stolthet att måfffarr då och då förklarade att dinne pågen e min själ hannad for de, det vill säga har den rätta känslan för att göra saker med händerna, när han motiverade för sina gubbar varför jag visst kunde få ansvaret för att utföra den ena eller andra arbetsuppgiften trots att de inte tyckte att jag var tillräcklig gammal för att klara av den.
En intressant sak som jag förstått först i efterhand är måffarrs utbildningsfilosofi: Bättre att pågen lär sej rätt från början istället för att han ska va tvungen att prova sig fram på egen hand sen. Ordvitsen om att jobba på egen hand är ett välkänt skämt bland hantverkare, men jag tror inte att mormor uppfattade roligheten och hon höll definitivt inte med om den pedagogiska inriktningen.
Låt han ente komma i nåt förtret sa hon alltid innan vi skulle åka. Nä, nä svarade måffarr och när vi kom ut fick jag lära mig använda en elektrisk sticksåg, var väl sådär tio år då, eller något annat som mormor inte hade samtyckt till. En träslöjdslärare hade förmodligen också blivit förskräckt, men metodiken fungerade. Jag har än idag aldrig skadat mig på någon maskin eller elverktyg.
Handverktyg är en annan sak, i och med att de inte driver sig själva utan man måste få fart på dem med muskelkraft är det oundvikligt att slinta då och då. Men använder man dem rätt minskar risken högst väsentligt, och några misstag härvidlag ingår i utbildningen enligt måffarr, det är enda sättet att lära sig.
Enda gången måffarr höjt rösten mot mig var när jag var med ganska högt upp, fyra våningar vill jag minnas, på ett bygge där de förberedde för att lägga tak. Jag fick stå högst upp på stegen, som i sin tur stod på ställningens högsta avsats, som åskådare eftersom jag inte var tillräckligt gammal för att vara betrodd med mer än så och alldeles för liten för att kunna göra någon nytta däruppe. Men när jag såg byggarbetarna skutta runt på takstolarna, det där med säkringslinor var inte i allmänt bruk på den tiden, tyckte jag det såg kul ut och började själv balansera iväg längs krönet på ytterväggen. Det var ingen bra idé förstod jag ganska snabbt på måffarr och återvände till stegen. Sen var det inte mer med det.
Han hade nog bättre koll på mig än vad jag förstod trots att han inte gjorde nåt väsen av det. Ideliga förmaningar var inte hans melodi men när han väl sa något var det på allvar.
Man kan inte ta ansvar om man inte har friheten att göra fel var förmodligen en annan av hans uppfostringsprinciper om jag tar mig tolkningsfriheten att lägga mina ord i hans mun.
Jag brukade få överblivet virke att bygga saker av. När jag blev lite äldre hände det också ofta att måffarr köpte nytt virke till något av mina projekt om det var något specifikt som behövdes.
Eller passade på att lära mig något. När jag lärde till snickare fanns inte rundstav att köpa, den fick man göra själv om man behövde en sa han i samband med att jag skulle göra en ”bysse” inspirerad av Emil i Lönneberga. Den fyrkantiga pipan som blivit det omedelbara resultatet när jag sågade ut konturerna ur en gammal överbliven bit råspont tyckte jag inte var tillräckligt realistisk så jag ville att den skulle vara rund istället, men mina tafatta försök med en fil räckte inte långt. Men nu kan jag göra rundstav med en hyvel och lite sandpapper, tack vare måffarr.
Summa summarum, jag är på intet vis en yrkesman när det gäller att bygga saker. Men skulle nog vilja påstå att jag är händigare än genomsnittet. Dock baserar sig min erfarenhet i huvudsak på byggnadssnickeri och inte på finsnickeri, så jag är inte hela vägen hemma.
Men det känns inte som någon omöjlighet att få ihop en kajak eller två. Det som ligger utanför området där jag känner mig bekväm är det där med epoxi och glasfiber. Men det ska nog gå det också om jag följer någon bra instruktion och tänker efter före varje moment. Får väl räkna med att första bygget blir ett läro-projekt där jag kommer på hur jag skulle ha gjort.
Jag stannar där, för närvarande åtminstone. Kanske broderar jag ut ännu mer nån annan gång.
Lämna ett svar