Min kajakverkstad

Jag och kajaker

Tänkte det kunde vara på sin plats i sammanhanget att presentera mig och mitt förhållande till kajaker. För när allt kommer omkring, vad vore vitsen med att starta en blogg om man inte får skriva om sig själv!

Börjar med en av det fåtal selfies jag tagit. Den andra innehåller även en hästmule, så den passar inte i detta sammanhang.

Det var först senare som någon berättade att selfies bör tas snett uppifrån, då gör man sig bättre i bild, får inte alltför stor näsa till exempel.

Härnedan berättar jag lite om mig själv, med fokus på hur jag kom in på kajakpaddling, var jag står på den fronten idag och vad jag har för ambitioner.


Om du vill veta mer om var jag håller till och har för mig i övrigt, utöver det som är kajakrelaterat och därmed hamnar på denna sajt, kan du titta in på www.dalagard.com. Tyvärr uppdaterar jag inte den sidan särskilt ofta, men har du inte sett den förut så är ju allt nytt för dig i vilket fall!
Vill du se hur jag förtjänar mitt levebröd, leta upp sidan www.arnwulf.se/medtech. Den är rudimentär så till den milda grad att den inte ens kräver uppdatering.
Slutligen finns även en hemsida under saktfärdig uppbyggnad rörande en potentiellt framtida födkrok på deltid, www.arnwulf.se/fys.


Min paddelhistoria

Första gången jag kom i kontakt med en kajak var på bild. Minns inte riktigt hur det gick till, men det måste ha varit i en katalog eller broschyr, kanske som min kompis Krister hade hittat, i slutet av sjuttio- eller början av åttio-talet. Den visade kajaken Hurricane Tracer, en modell som jag för ett par år sedan upptäckte fortfarande finns i handeln och som jag hyrt vid ett par tillfällen av nostalgiska skäl. Tycker dock att skädda-reglaget sitter felplacerat, slår tummen i det i vart och vartannat paddeltag, så en sådan kommer aldrig att hamna på inköpslistan.

Nåväl, tonårsbudgeten tillät väl inte ett köp, men det var något med linjerna i en kajak som fascinerade mig och det har legat latent sedan dess. Men efter att ha gått en kurs i vindsurfing, 1984 eller så på en semester i Grekland, införskaffades en surfbräda istället. Detta var under boomen när dessa tillgängliggjordes på bred front även för icke-fanatiker och detta var inte ett lika stort steg som att bli med kajak. Resulterade dock inte i någon passion.

Av någon anledning som jag inte kan komma ihåg flöt det underliggande kajakbehovet upp igen runt 1990. Hittade en begagnad, Blocket var inte uppfunnet så jag antar att det var i en annonsbilaga till nån dagstidning. Åkte till säljaren i Ängelholm, betalade kontant och fick med mig ett tysktillverkat badkar hem på takräcket.

Bavarian Boote står det på dekalen, har ingen närmare koll på några detaljer men sittbrunnen är gigantisk och det finns inte några som helst möjligheter att få kontakt med kajaken utom via rumpan och rodrets skramlande fotpedaler i aluminium. Fast att denna kontakt är en viktig del av lite mer ambitiös paddling hade jag ingen aning om då. Med min nuvarande något högre kajak-kompetens misstänker jag att målgruppen för den bayerska båten var semestrande tyska barnfamiljer som föreställdes ha den på taket av husbilen och plocka ner den i händelse av att det råkade ligga en liten sjö jämte campingplatsen.

Das Boot användes mestadels i ån Nissan, jag bodde i Halmstad på den tiden, och i mån av perfekt väder till någon enstaka tur ut mot Tylösand. Förvarade den under balkongen till min lägenhet och drog den för hand till ån på en kärra. Har den fortfarande kvar även om den är fullständigt värdelös. Båten alltså, kärran var det inget fel på för den hade jag byggt själv.

Trots sina tillkortakommanden var det ändå Das Boot som fick mig att fastna för kajaking på allvar, men inte i Nissan utan i familjens sommarstuga i Karlskrona skärgård. När den tyska kajaken väl kommit dit hade jag på börjat inse dess begränsningar, men under en kort kvällspaddling in i solnedgången med Karlskrona i siluett, en spegelblank fjärd och sex svanar i en perfekt V-formation som lättar från vattnet omedelbart framför mig sammankopplades den väldigt nära naturupplevelsen ihop med paddlingen vilket gav ytterligare en dimension till det hela.

Trots detta fick paddlingen ingen riktig luft under vingarna på länge än. Livet i övrigt kom emellan.

Först när dottern Mimmi så småningom, vi pratar nu nån gång runt av 2014, var gammal nog att intressera sig för de väsentliga sakerna i livet anmälde vi oss båda till en prova-på-paddling hos Verkö Kajak utanför Karskrona. Ett par timmars paddling där jag fick prova ett par riktiga kajaker gjorde hela skillnaden. Mimmi uppskattade också turen mer än jag hade förväntat. Senare det året köpte jag en egen kajak, en Prijon Marlin.

2015 köpte min mamma en kajak för Mimmi och min syster Jennie, här på en övernattningstur 2016, att dela på så att vi skulle kunna vara ute mer än en i taget. De valde en Prijon Touryak.

Senare köpte jag även en Dagger Stratos, delvis för att jag ville lära mig paddla roderlöst, delvis för att jag ville ha en nättare kajak för mina ambitioner att komma ut i havet hemma i Skåne och inte bara hålla till inomskärs i Blekinge.


Nuvarande paddlingsstatus

Trots att jag hållit på ganska länge har det inte varit särskilt intensivt, och även nu med två kajaker på hyllan koncentreras paddlingen i alltför stor utsträckning till de perioder på sommaren när vi är i Blekinge.

Jag är således fortfarande en utpräglad inomskärs vackert-väder-paddlare.

Anledningen till detta är främst, förutom den dåliga kontinuiteten i paddlandet, att jag fastnat i min bekvämlighetszon. Tar man inte ut svängarna utanför denna tillräckligt ofta och mycket är det svårt att utvecklas.

Ett tve-eggat exempel på detta är att jag aldrig har kapsejsat ofrivilligt, är helt enkelt feg när jag paddlar.

Detta kan ju ses som positivt av säkerhetsskäl så till vida att jag uppenbarligen ser mina begränsningar och håller mig på rätt sida om dem. Men för utvecklingen av paddelförmågan torde det vara omöjligt att ta nästa steg utan att utmana lite mer, bli mer lekfull helt enkelt, i situationer där det är riskfritt att gå omkull.

Jag är också i princip helt självlärd, vilket såklart gör att utvecklingen går långsammare än den behövt göra. Så är jag väl också lite av en ensamvarg och trivs med detta, heter ju inte Ulf i mellannamn för inte. Kände tidigare i somras (2018) att det dock vore en bra start på en lite mer fokuserad paddelsatsning att stämma av min nuvarande nivå, jag kan ju vara helt värdelös och en stor säkerhetsrisk, vad vet jag.

Således anmälde jag mig tillsammans med syster (det var hennes idé egentligen) till en examination för grönt paddelpass, vilken fick ett positivt utfall. Bra, då vet jag att jag är på rätt spår så här långt, även om vägen dit tagit längre tid än den behövt.

Här ser vi examinatorn Gunnar från Kajak Kalmarsund AB ge handgriplig feed-back till Jennie angående självräddning efter avslutad examination.

Framåt och vidare…


Ambitioner med paddlingen

Egentligen har jag väl inga specifika ambitioner med paddlingen förutom att det är en attraktiv sysselsättning i och med att utvecklingsmöjligheterna är oändliga, vilket är ett självändamål i sig enligt följande devis:

En aktivitet som man snabbt och enkelt blir bra på
är inte värd besväret att spendera tid på.

Dessutom är paddlingen ett synnerligen sympatiskt sätt att få såväl fantastiska som mindre fantastiska naturupplevelser, något jag saknat sedan tiden i gröna kläder med promenader i Tivedens skogar, på myrarna i Övre Norrland och till fjälls såväl vinter som sommartid.

Planen är att successivt utvidga min bekvämlighetszon till att även omfatta paddling under fler årstider och i öppet hav. Solopaddling ingår i detta eftersom det är något jag trivs med.

Vet att en del får hicka och bestämt avråder från ensampaddling, men det finns också många som förespråkar det.

Å ena sidan kan man få hjälp av kamraterna i en knepig situation om man har paddelkompisar med sig, å andra sidan utgör det en risk i sig att försöka hålla ihop en grupp när förhållandena skorpar till sig och man kan också invaggas i en falsk trygghetskänsla och därmed ta större risker om man är flera.

Naturligtvis kräver paddling på egen hand större marginaler vad gäller kunskap, förmåga och omdöme, men då får jag väl skaffa det.

För att komma vidare i denna riktning har jag satt första målet att paddla från Simrishamn till Karlskronas östra skärgård (hemifrån till sommarstugan) utan att behöva vänta ut det absolut optimala vädret och utan att vara beredd att avbryta så snart det börjar gå vågor större än krusningar. Detta tänker jag (2018) ligger ett par år bort.

Innan jag vågar mig på detta skulle det kännas tryggt att ha klarat av det blå paddelpasset, så det är mot det jag tränar nu. Inte för att passet i sig har någon betydelse, men på så vis får jag ett lämpligt tränings-innehåll och en nivå att förhålla mig till när jag övar. Känner väl redan nu att jag har rimlig koll på alla momenten som ingår, men de behöver befästas och automatiseras på en helt annan nivå än där jag är idag.

Skall också ägna mig åt att få min roll användbar. I nuläget sätter jag svep-rollen på höger sida så gott som varje gång, åtminstone med rätt paddel, men har synnerligen ojämna framgångar på vänster sida. Vilket innebär att jag inte vågat prova under mer utmanande förhållanden än varmt plattvatten. Ganska lång väg innan rollen blir användbar i praktiken således. Eller, användbar kan den ju råka vara redan nu, så pålitlig är väl snarare ordet jag söker.

Och så tänker jag bygga en Black Pearl också, mest för att jag tycker om att bygga saker i trä. Och för att få en kajak som verkar vara en viss utmaning i sig. Har vid det här laget (våren 2019) hunnit färdigställa bygget, se mer om det i min dagboksblogg för projektet.


Det var nog allt för nu, få se om jag finner anledning att redigera denna sida efter hand.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *