Jungfrufärden

<<< Föregående dagboksanteckningen om BP-bygget

Onsdag 2019-05-29: Det börjar dra ihop sig

Så var det efter flera dagars väntan så gott som dags för sjösättning.

Dagen före Kristi Flygaredag, syster Jennie flyger ner från Luleå och kommer ut till Dalagård på kvällen för att preparera utrustningen inför säsongens första paddel-helg i stugan.

Och framför allt, inför jungfrufärden med Pärlan!

Spänd förväntan, ska jag överhuvudtaget kunna hålla mig på ovansidan av kajaken eller kommer det bli en helg av tafatt badande? Har faktiskt inte ens en föreställning om hur det ska bli, vin eller vatten?

Har jag satsat rätt när jag tänkt att BP skall bli en lagom utmaning för mig som kajakist eller har jag tagit mig vatten över huvudet?
Och om det senare är fallet, hur bokstavligt kommer det att bli med vattnet över huvudet?

Eller som Tony uttryckte det i ett ”lyckönsknings”-SMS för ett par dagar sedan:
”Se nu till att du inte kör en ’regalskeppet Vasa’ på premiärturen. Du vet, skeppet kantrar och alla drunknar för att arslet sitter fast under däck.”

Jag hoppas kunna följa hans uppmaning att inte köra en sådan variant…

---

Torsdag 2019-05-30: Första sjösättningen

Väl i Blekinge är vädret inte det bästa, men inte heller det sämsta. 8-10 m/s, uppemot 14-15 i byarna. Inte optimala förutsättningar för premiärtur i en förmodat inte helt stabil kajak.

Men det är inomskärs och bra lä bakom udden vid stugan. Några längder fram och tillbaks invid stranden är allt jag begär just nu för att få en indikation på hur resten av helgen ska te sig:
Kommer jag att tillbringa resterande dagar paddlandes små turer runt öarna eller fruktlöst badande direkt invid bryggan?

Även om det är slutet av maj är det ingen vidare värme i vattnet, och inte i luften heller vad det beträffar. Eftersom jag räknar med att vara lika mycket i vattnet som ovanför väljer jag torrdräkten, vill ju inte behöva ge upp på en gång. Dessutom är jag en notorisk badkruka.

Neoprenskorna jag har som skydd utanpå torrdräkten visar sig göra det hela väsentligen ännu svårare. Gummisulan är uppdragen över tår och häl och dess friktion mot durken gör att det krävs rejält med knixande för att få in benen under fördäck. På motsvarande sätt kräver det en hel del extra kraft för att lyckas dra ut benen vid urlastning, vilket känns som en signifikant säkerhetsrisk. Detta får jag lösa på något sätt, vill inte köra utan neoprenskor eftersom risken då är alltför stor att jag punkterar torrdräkten, men jag vill heller inte bli sittande i en tippad kajak med arslet fast under däck och därmed besanna Tonys antydda profetia.

Nåväl, ut på vattnet.

Inledningsvis hemfaller reflexerna i sin missriktade ansträngning att hålla balansen ibland åt spastiska överkompensationer vid minsta lutning.

Ganska snart går det dock att slappna av lite bättre vilket gör det hela mindre riskabelt. Men att se sig om över axeln känns definitivt inte aktuellt i nuläget.

Efter lite paddlande fram och tillbaks får jag feeling och vill kolla hur mycket det går att luta innan vi kapsejsar, Pärlan och jag. Mer än man kunnat tro, men till slut går vi såklart omkull, det är ju en naturlig följd av att testa just den gränsen.

Planen innehöll egentligen inte roll-försök så här på första prova-på-paddlingen, men så långt tänkte jag inte när jag började undersöka maximal möjlig lutning. Så nu är det bara att försöka vända rätt sida upp igen.

Lätt som en plätt. Har inte rollat sedan förra säsongen, och min roll är inte särskilt befäst från början, men även med den överraskat yrvakna och tekniskt sett undermåliga halvmessyr jag fick till kom vi på rätt köl i ett nafs. Provade några rollar till med lyckat resultat för att kontrollera att det inte bara var ren tur första gången.

Hade så klart förväntat mig att Pärlan skulle vara lätt-rollad, men det här var ännu bättre än jag vågat hoppas på.

Största farhågan var nog att jag inte skulle klara av balansen när jag kom upp utan omedelbart trilla ner på andra sidan av bara farten. Men något sådant fanns det inga tendenser till. Så är ju vattnet förvisso helt platt, men det bådar åtminstone inte direkt illa inför framtiden.

---

Sedan fick jag ännu mer feeling:
Satte en butterfly-roll på första försöket. Och på andra. Och tredje.
Har bara lyckats med fjärills-rollen en gång tidigare, i Daggern och mest av misstag, men efter det enda tillfället har den varit omöjlig att återutföra eftersom jag börjat tänka istället för att göra.
Men i Pärlan kom den alldeles av sig själv, utan belastande tankemöda.

---

Nu känner jag att det är dags att runda av premiärdoppet medan jag fortfarande ligger på plus.

Noterar med viss förvåning att jag faktiskt fortfarande inte har kapsejsat ofrivilligt med en kajak. Detta hade ju annars varit ett givet tillfälle för det.

---

Torsdag 2019-05-30: En liten tur till

Senare samma dag, efter en kaffe-och-rabarberkake-paus, tog vi vår sedvanliga uppvärmningstur runt Östra Skällön. Bara ett par kilometer, men vi passerade ett par aningen större fjärdar med lite högre vågor, det blåser ju som sagt aningen mer än vad som förmodligen är optimalt för en nybörjare i en BP.

Inga förhållanden som hade varit något att höja på ögonbrynen åt i den stabilare Marlinen eller Daggern, men så här blott andra sittningen i Pärlan blev det lite vingligt.

Synnerligen ineffektiv paddling eftersom jag inte riktigt vågade kanta och leva ut i de något större vågorna, utan fick koncentrera mig mest på balansen. Därmed fick jag ta ett par tag och sedan bryta runt kajaken med ett burdust akterroder för att komma dit jag ville, inget finlir precis.

Om jag inte fått möjlighet att känna hur väl hon svarar på kantning i plattvattnet tidigare under dagen hade jag nu förmodligen trott att det var något fel på kajaken. Det var svårt att avgöra om det var jag som kantade eller om det var vågorna som lutade mig. Eller om jag höll på att välta. Men det kommer sig säkert, behöver bara lite mer tid i sittbrunnen. Tror jag…

Förmodligen bra att försöka börja med ett par timmar på helt lugnt vatten för att vänja mig vid kajaken utan yttre påverkan.

---

Konstaterar dock med glädje, vilket även syster medger efteråt, att Pärlan är förhållandevis snabb. Trots min halvhjärtade och ineffektiva paddling verkar hon väsentligt mer lättdriven än Touryaken.

---

Får ibland, särskilt i medsjö, känslan av att hon ligger lite djupt med fören.
Har det läckt in vatten-ballast i förliga packutrymmet?
Har jag mätt fel och placerat sittbrunnen en halv meter för långt fram?
Förmodligen ingetdera, sannolikt är det bara jag som är van vid att ha mer kajak framför mig och därmed inbillar mig att fören ligger för djupt.
Hoppas jag…

Det blev tyvärr inga bilder från denna tur. Men jag har fortfarande inte begått någon ofrivillig kapsejsning:-)

Har förresten hittat ett par neoprensockar av dykarmodell på internätet där gummisulan inte går upp över hälarna. I väntan på att de levereras kör jag med ett par bomulls-strumpor över våt-sockarna för att minska friktionen, mammor är generellt bra på att kläcka sådana finurligheter. Drar in en del onödigt vatten i sittbrunnen vid istigning, men bättre än att sitta fast i cockpiten.

---

Fredag 2019-05-31: En tur i bleke

Idag en aningen längre tur än igår. I det närmaste bleke inledningsvis, även om det började blåsa en smula efter hand.

Torrdräkten behåller jag, risken för ramling förefaller fortfarande farligt överhängande, och jag tänker hursomhelst avsluta med lite avsiktligt badande.

Efter paddlingen igår med lite vind och vågor kändes Pärlan idag helt lugn och trygg på det platta vattnet. Vingligheten från den allra första premiärturen var som bortblåst och det fungerade till och med att se sig omkring utan att känna den omedelbara närheten till en kapsejsning.

För att utan incidenter titta rakt akteröver skulle det dock förmodligen fortfarande krävas en backspegel.

---

Kantningen blir allt mer självklar så länge det inte finns några vågor att förhålla sig till. Fungerar utmärkt att paddla tämligen snäva åttor enbart med vikthjälperna.

Dock känns det ovant att redan vid en tämligen minimal kantning få ett vattenflöde upp över den låga relingen, även om jag såklart inser att det är som det ska vara. Det återstår en hel del tillvänjning och trygghetsskapande övning innan jag kommer att kunna ta ut svängarna på ett lite mer frimodigt vis.

Och det ska inte till särskilt mycket vågor för att det plötsligt ska kännas lite osäkert med kantning över huvud taget. Framför allt att ligga med en konstant kantning över flera paddeltag framstår som aningen vådligt, särskilt om det skulle dyka upp nån liten oregelbundenhet bland vågorna.

---

Får fortfarande, och även på plattvatten, känslan av att fören ligger tämligen djupt. Lite som att rida en häst med smala bogar, det känns som att det finns för lite framför en och som att en dykning framåt är nära förestående.
Bad syster ta en profilbild för att kunna se mer objektivt på detta:

Konstaterar att det väl ser ganska rimligt och normalt ut. Bara inbillning från min sida alltså, och en fråga om avvänjning från tidigare högre och mer voluminösa kajaker.

---

Håller även dagens paddelpass ganska kort. Dels måste jag fortfarande koncentrera mig mer än vanligt i den smäckra Pärlan vilket gör paddlingen mer mentalt ansträngande och tröttande än den brukar vara, dels innebär det låga däcket en annorlunda sittställning jämfört med mina tidigare kajaker, med rakare ben, vilket också gör att det blir fysiskt mer ansträngande än normalt.

Framför allt känner jag lite tendens till kramp i höftböjarna, särskilt om jag vill hålla kantningen över en längre stund för att kompensera för upplovning med vinden in från sidan.

Största säkerhetsrisken just nu bedömer jag är att hamna i aningen svårare förhållanden där min i nuläget bristande teknik och ovana vid kajaken gör att jag inte fysiskt orkar hantera situationen tillräckligt alert under tillräckligt lång tid. Krampande lårmuskler skojar man inte bort.

Får helt enkelt vänja mig successivt vid den nya kajaken i allmänhet och sittställningen i synnerhet tills jag nått en acceptabel nivå för att ge mig på längre turer.

---

Som avslutning när vi var tillbaks vid hemma-stranden ville jag prova att göra en wet-exit. Har varit lite fundersam på detta eftersom jag sitter betydligt stadigare fast i Pärlan jämfört med mina tidigare kajaker som har stora sittbrunnar. Där har man behövt anstränga sig för att inte ramla ur direkt när man hamnar upp-och-ner, i Pärlan lär man behöva anstränga sig för att komma ut överhuvudtaget.

Det var dock inga problem. Det är lättare att dra ut benen från under däck än att trycka in dem därunder vid i-stigning. Gravitationen hjälper också till i rätt riktning när man hänger upp och ner.
Så nu vet jag att jag inte blir fångad i en kapsejsad kajak. Kan annars se framför mig minen på de som ska bärga den med kölen uppåt drivande herrelösa kajaken, bara för att upptäcka att det hänger en döing upp-och-ner på undersidan.
Ja, ja, jag vet att detta inte är något att skoja om. Men för egen del ger tanken en tydligt visualiserbar påminnelse om att dumdristighet kan stå en dyrt i en kajak.

Bör nog trots denna positiva erfarenhet ändå öva regelbundet på exit så att den sitter ordentligt, det är inte så enkelt som att bara att trycka sig ut. Istället måste jag först trycka bort rumpan en bit från sitsen, sedan trycka den bakåt över (eller i den aktuella positionen snarare under) akterdäck tills knäna går fritt från främre sittbrunnskanten och sedan slutligen trycka mig utåt igen för att åstadkomma volten ut ur kajaken. Så det krävs lite mer struktur och koordination i Pärlan än i kajaker med större sittbrunn, tre separata steg som måste göras i rätt ordning istället för att bara låta sig ramla ut.

---

Största upplevelsen idag var dock när jag fick för mig att efter exiten prova att ta mig upp i sittbrunnen igen utan assistans. Detta hade jag i förväg bedömt som helt omöjligt.

Men, först visade det sig att det är ganska enkelt att få ut det mesta av vattnet ur sittbrunnen. Det finns inte så mycket utrymmen för vattnet att fastna i som på en bredare kajak med en massa invändiga prång och kanter, och min sits-lösning underlättar ytterligare.

Därefter gick det utan problem att hasa sig upp på mage på akterdäcket, cowboy-style fast inte gränsle hela vägen från aktern utan från sidan upp över packluckan och därifrån gränsle. Tack vare de låga friborden var det inte så högt att ta sig upp, och överraskande nog visade det sig trots detta att sittbrunnen inte trycktes ner och blev vattenfylld på kuppen.

Så här långt har jag lyckats med cowboy-räddning i min Dagger också, men sedan kommer problemet att sätta sig upp på akterdäck och få in benen i sittbrunnen. Här brukar det oftast haverera med Daggern och jag trodde att det skulle vara ännu svårare på Pärlan eftersom hon har lägre initial-stabilitet och jag behöver dessutom knixa ordentligt en stund för att få in benen under fördäck. På Daggern kan jag landa med ändan på sitsen och sedan lyfta in benen efteråt, vilket är svårt nog.

Meeen, eftersom Pärlan är lägre, och därmed ger en lägre tyngdpunkt när jag sitter på akterdäcket, blev det alls inte lika vingligt.
Att Pärlan inte tagit in vatten i sittbrunnen under uppgången gjorde förmodligen också sitt till för att minska vingligheten. Hennes akter trycks ner under min kroppsvikt vilket innebär att fören reser sig och därmed hålls sittbrunnen över ytan. I Daggern däremot måste jag gå upp mer från sidan och då trycks sittbrunnskanten ner i vattenlinjen och den tar in vatten.

Sååå, resultatet blev att jag kom tillbaks i sittbrunnen utan att det ens blivit vådligt, och med endast ungefär 1 cm vatten på durken. Vattnet drog jag främst in med mina bomulls-sockar, det var inte den föregående tömningen som fallerat. I en situation helt utan både vind och vågor förvisso, men ändå en avsevärt mycket trovärdigare självräddningsmöjlighet än vad jag någonsin kunnat föreställa mig i denna skenbart ranka kajak med sin lilla sittbrunnsöppning. Hade i förväg bedömt denna manöver som helt utesluten att överhuvudtaget överväga. Vilken tur att jag ändå övervägde den tillräckligt för att prova.

Syster-yster var så häpnadsväckt av min bedrift att hon inte alls var på hugget med kameran. Men jag gjorde om konst-stycket som avslutning på söndagen för att vara säker på att det inte bara var nybörjartur, och då var hon beredd med fotoutrustningen. Du hittar bilderna om du scrollar neråt i det här inlägget.

Slutsatsen av denna övning, att utan komplikationer komma främst ur men även tillbaks i kajaken på ett kontrollerat sätt, är att även om min roll inte är helt pålitlig kan jag faktiskt på ett rimligt säkert sätt paddla kortare turer också på egen hand, tills vidare under förutsättning att det är vindstilla och helt utan vågor eftersom jag inte ännu provat manövern på annat än plattvatten.
Den positiva konsekvensen av detta är att jag kan återuppta min rollträning hemmavid i Gyllebosjön när vattnet blivit lite varmare utan att detta blir alltför riskabelt och omständligt.

På det hela taget ett mycket bättre facit än jag trodde var möjligt så här snabbt efter första sjösättningen.

---

Noterar att det läckt in ett par matskedar vatten i främre packutrymmet. Har ingen omedelbar uppfattning om var detta har tagit sig in, har provtryckt lin-fästena under byggprocessen så de bör inte vara problemet.
Själva luckan känns spontant som den mest sannolika felkällan, är dessutom enklast att börja med att kontrollera o-ringen kring den.
Borde inte vara läckage mellan luck-ramen och däcket, jag känner mig hyfsat trygg med tätningen där. Men om jag inte hittar något fel med luckans packning är nog nästa steg att kolla bultarna och deras gummibrickor, så att de är tillräckligt spända för att skapa erfordrad tätning.
Utöver detta finns bara skottet till sittbrunnen kvar, men det känns mer långsökt.

---

Lördag 2019-06-01: Vilodag

Jag känner mig inte helt pigg och kry, dessutom är vädret halvdassigt. Därför vilar vi från paddlingen idag för att komma i god form till morgondagens sista chans för den här helgen, då vädret dessutom enligt prognosen skall vara mer gynnsamt.

---

Söndag 2019-06-02: Lite av varje…

Börjar med en morgontur på egen hand. Morron och morron, klockan var närmare åtta när jag kom iväg, men i min bok är det tidigt.

Paddlade runt en timmes tid på hemma-fjärden i solskenet. Fokuserade på inget särskilt, ville mest få lite mer tid i sittbrunnen utan några särskilda krav. Känner även under dessa lugna förhållanden av höftböjarna, detta är i nuläget den mest gränssättande faktorn för att kunna ta ut Pärlan på aningen längre turer.

---

Ett par timmar senare var även paddlingskollegan vaken och i drift. Resulterade i en kort, men ändå helgens längsta, tur.

En dryg timmes paddling, motvind, fikapaus på en liten ö, en knapp timme hem, medvind.

Pärlan var inte alls lika lovgirig idag trots en för mina nuvarande förutsättningar ganska rejäl vind på 7-12 m/s. Enlgt SMHIs prognos alltså, jag tror inte att vi var ens i närheten av 12.

Jag hade som ett experiment lagt 4,5 kilo vattenflaskor plus fika-attiraljer i det aktra packutrymmet. Detta borde trycka ner aktern lite så att den ligger stadigare i vattnet och får mindre tendens att pressas mot lä av vinden. Känns dock inte rimligt att denna lilla tyngdförskjutning skulle göra så pass stor skillnad, så jag hoppas att den minskade upplovningen delvis också berodde på att jag fått till tekniken lite bättre än förra gången vi var ute i vind.
Nyckeln är att kompensera tidigt och lite, gör man det ett paddeltag för sent måste man kompensera mer och då tar detta dels fokus från framåtpaddlingen, dels blir det en slingrigare framfärd och dels är risken stor att man överstyr och sedan får styra tillbaks åt andra hållet helt i onödan.

Detta är också första gången jag känt nån nytta av Björns tips att kontinuerligt lägga all ”vikt” på ena foten mot fotstödet för att på så sätt skapa ett tryck som över tiden motverkar upplovningen. Jag har provat detta med andra kajaker men inte upplevt att det gjort någon skillnad.

Svåraste riktningen förefaller för tillfället vara när vinden kommer in snett akterifrån, måste reda ut bättre vad det är som ger mig problem då.

Likaså rak medvind med vågor in akterifrån som nästan ger surf blir lite halvdant. Får inte riktigt rätt med de aktra styrtagen i förhållande till balans och kantning, ibland skär paddelbladet fel i vågorna och det uppstår lite tippvarning.
Måste återgå till att förbättra styrtagen så att jag kommer direkt i styrläge utan att behöva söka efter rätt position på paddeln. Då kommer jag snabbare till styrning och behöver inte hänga lika länge i varje styrtag och slipper då överstyrning även i denna situation.

Eftersom det inte blev några bilder på min cowboy-räddning första dagen gör jag om en som avslutning på denna paddelhelg och ser till att Jennie är mer alert med kameran, se galleriet nedan:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

---

Iakttagelser och slutsatser från helgen

Sammanfattar mina Black Pearl-erfarenheter i några punkter medan jag fortfarande har dem aktuella, mest för egen del så jag kommer ihåg vad jag behöver jobba vidare med.

Först och främst vill jag framhålla den överväldigande positiva upplevelsen under premiärhelgen som Black Pearl-paddlare.

På detta pluskonto lägger jag då såväl Pärlans egenskaper och prestanda som att det faktiskt gick väsentligt bättre än vad jag befarat både genom att instegströskeln var lägre och att inlärningskurvan pekade brantare uppåt än jag förväntat.

Hade ett tag en fundering på att skriva ihop en ”nybörjarens recension av Black Pearl” men känner att min ringa erfarenhet från olika kajaker och min begränsade paddlingskunskap inte räcker till för att en sådan skulle bli relevant. Det skulle bli en redogörelse för mina egna tillkortakommanden snarare än en saklig beskrivning av kajaken och dess egenskaper. Så istället får hela detta inlägg där jag beskriver mina upplevelser från första paddlingarna med Pärlan fungera som en ”indirekt” recension.

Slutligen följer här min högst personliga lista över saker som jag under helgen upptäckt att vi behöver jobba vidare med, jag och Pärlan:

• Sittställningen och höftböjarna. Min största begränsning just nu är att jag inte mäktar med särskilt långa turer eftersom den nya sittställningen med rakare ben besvärar mig. Inledningsvis kommer jag att utgå från att detta är en vanesak som löser sig själv efterhand som jag paddlat mer i Pärlan. Om inte det hjälper får jag tänka fram någon mer aktiv plan.
• Få grepp om kantningen. Hann ju inte med allt under den gångna helgen, och en sak jag i efterhand känner att jag la lite för lite energi på är kantningen. I och med att Pärlan är rankare än något annat jag suttit i måste jag få betydligt bättre känsla för hur mycket som är lämpligt och möjligt att kanta för att uppnå olika syften.
• Experimentera mer med lågt och högt stöd. Detta gjorde jag i princip inget med alls under premiärhelgen, men dessa paddeltag är ju centrala för att kunna experimentera med kantningen. I det fåtal halvhjärtade försök jag gjorde med stöttning fick jag känslan av att sjunka igenom mer än vad jag är van vid, men så krävs det väl mer av timing och teknik i en kajak som inte är lika stabil i sig själv.
• Styrtag! I första hand de aktra. Jag har ju paddlat roderlöst sedan tidigare och styrtagen är såklart inte någon nyhet. Men det verkar som att de bör göras med lite mer precision och finess i Pärlan för att vara ändamålsenliga, så här måste jag snäppa upp min nivå ett par hack.
• Paddel-längden? Eftersom jag sitter djupare i Pärlan jämfört med tidigare kajaker kommer jag närmare vattnet. Därmed plaskar jag i paddelbladet vid isättning, bladspetsen når ytan tidigare än min motorik är van vid. Funderar på att korta av paddeln något, men landar i att det nog är bättre att anpassa paddeltekniken och istället utnyttja detta fenomen till att sätta i paddeln längre fram och på så vis få ett längre drag.
• Återuppta systematisk roll-träning. I och med att jag nu blivit med liten sittbrunn anser jag att en bomb-säker roll är det primära sättet att hantera en kapsejsning. För att komma dit har jag en hel del jobb att göra! Jag måste gå från nuläget att sätta i princip alla höger-rollar på plattvatten till att bli lika säker på vänstersidan och att regelmässigt även lyckas i vågor och kyla. Bättre materiella förutsättningar än Black Pearl för att utveckla en bättre roll kommer jag aldrig att kunna få, så nu finns det inga ursäkter längre.
• Balance brace? Provade detta en gång halvhjärtat, men jag sjönk igenom så det övergick i rollövning istället. Har aldrig försökt mig på balance brace tidigare och hade därför inte någon klar mental bild av vad jag försökte åstadkomma, därav misslyckandet. Verkar ju vara ett naturligt moment att smyga in i samband med rollträningen.

I och med detta tömmer jag kajaken efter sista räddningsövningen och tackar för den här helgen!

Och konstaterar förnöjt från min nuvarande position hemma i soffan med tre kelna katter runt mig att jag fortfarande aldrig har kantrat oavsiktligt med en kajak.
Gott omdöme eller feghet?

(Ja,ja, jag lovar att sluta tjata om detta nu, är bara så förundrad över att detta tillstånd överlevde även denna helg.)

---

PS

Som avslutning på helgens upplevelser vill jag rikta ett
STORT TACK till Björn Thomasson
för en formidabel kajak-konstruktion!

DS

---

Nästa >>> dagboksanteckning om BP-bygget