<<< Föregående dagboksanteckningen om BP-bygget
Fredag 2019-02-22
När jag nu satt ihop skrov och däck med spännband kan jag såklart inte låta bli att kliva i kajaken!
Några iakttagelser
Första överväldigande upplevelsen är ”det här var trångt!”
Jag är van vid stora key-hole-sittbrunnar och att ta sig ner i detta lilla krypin väckte omedelbart känslan ”ska det verkligen vara så här?”
Jag borde kanske ha tagit med i beräkningen att mina knän inte riktigt vill räta ut sig fullständigt, det har något med benstomme och led-utformning att göra.
Det påstås till och med, har jag hört, att eskimåerna kunde översträcka sina knän just för att komma ner i låga kajaker med små sittbrunnar. Inte av någon genetisk disposition då, utan för att de fick böja dem baklänges redan från barnsben.
Men för mig gör ju denna anatomiska komplikation att den lilla sittbrunnen får marginalerna på fel sida.
Nåväl, efter några försök känns det alltmer rimligt och naturligt.
Andra överväldigande upplevelsen är att ”det hade ju varit skönt om man fått plats att vicka på tårna!”
Har väl inte funderat så mycket på hur hög kajaken är i förhållande till hur långa fötter jag har. Men efter att ha läst Björns instruktion för hur man hittar rätt avstånd fram till fotstödet, fritt återgiven ”sätt dig på golvet med fötterna vinklade rakt upp och mät avståndet från fotsulan till ryggen” så hade jag på något sätt bilden av att fötterna skulle få plats på höjden så att man har möjlighet att sträcka på knäna under en paus i paddlingen.
Men det verkar inte finnas så stor handlingsfrihet vad gäller fötternas placering.
Även detta känns dock mindre påtagligt ju längre jag sitter i kajaken och filosoferar. Det går faktiskt att vinkla fötterna både åt höger och vänster, flytta hälarna i sidled och även sträcka ut knäna på något vis som jag inte riktigt förstår rent geometriskt sett.
Klaustrofobi?
En kajak att klä på sig snarare än kliva i var ju beställningen jag gjorde till mig själv. Och så långt är ju målet nått.
Kommer nog att kräva lite mental tillvänjning eftersom det är så långt ifrån de kajaker jag suttit i hittills.
Exempelvis kommer en wet-exit plötsligt att kräva lite övning och sinnesnärvaro eftersom jag måste trycka upp ändan och sedan skjuta den lite bakåt över akterdäck för att få ut knäna från främre sittbrunnskanten.
I mina tidigare kajaker har man glidit ur cockpiten automatiskt så snart man slutar försöka hänga sig kvar.
Återigen något som blir allt enklare ju fler gånger jag försöker här på verkstadsgolvet, men inget man vill försöka för första gången vid en kapsejsning under svårare förhållanden. Ytterligare en anledning att gå vidare med rollandet så att det blir en realistisk möjlighet även under mer avancerade omvärldsbetingelser.
Kommer att tänka på wet re-entry. Men den tanken vill jag inte hålla fast vid just nu så jag slår omedelbart bort den. Kan ju prova kajaken i vattnet innan jag skenar iväg alltför mycket i fantasin.
Hur blir det vid längre paddlingspass? Kommer jag att få kramp i benen av att inte kunna variera sittställningen och sedan inte kunna ta mig ur kajaken överhuvudtaget på grund av krampen? Nä, sådana katastrofscenarion ligger inte för mig att grubbla på.
Passar på att med dotterns hjälp mäta ut fotstödets placering nu när jag har fötterna på plats. Tar på mig våtdräkts-sockarna för att få med sulans tjocklek i ekvationen, detta verkar ju kräva precisionsarbete.
Hmm, att kliva i kajaken med sockarna på blev genast lite svårare igen. Den gummerade sulan gjorde att friktionen mot durken när jag skall glida in ökar såpass att det nu känns lika trixigt som allra första gången jag provade.
Men det går nog över när jag gjort det några gånger…
Även om jag kanske låter lite tveksam i texten här ovan så känns det hela mer än lovligt bra!
Vill väl mest raljera lite med min fula ovana från stora sittbrunnsöppningar.
Det var det om detta.
Återkommer med fortsättningen av däcks-inredningen i nästa inlägg, det återstår ju några detaljer som fotstödet och däcksbeslag exempelvis.
Nästa >>> dagboksanteckning om BP-bygget
Lämna ett svar